Spöken, finns dom? Jag vet inte. Men jag tror på andar och andra ockulta saker så som spiritism, fast jag tycker att "farliga" andar är mer spännande, men jag skulle aldrig vilja eller våga möta en. Jag fick nyligen två böcker av mamma som båda heter "det hände mig". Tänkte att jag skulle skriva en av historierna här som fick mig att inte kunna sova på hela kvällen, så oerhört obehagligt.

Spöket på vattenverket

När jag var runt 25år gammal antälldes jag som allt-i-allo på en stadsförvaltningen i Dayton, Tennessee. På grund av medicinska problem bad jag om en förflyttning och hamnade på vattenverket. Här sugs vatten in genom enorma rör från Tennessee-floden och behandlas med kemikalier för att göra vattnet drickbart. Verket låg ganska avskilt och långt bort från bebyggelse. Det är ensamt att jobba nattskift, mellan 23:00 och 07:00. Ingen var där förutom jag och ibland min hund Rastus. Men det är inte särskilt läskigt. Det var kliniskt rent och välupplyst, det fanns inga spindelväv eller mörka hörn. Det enda stället på verket som gjorde mig nervös var källaren. Det var här de stora insugningsrören från floden anslöt till byggnaden och atmosfären där nere var kuslig- eller hotfull är kanske ett bättre ord. Min magkänsla sa till mig att hålla mig ovan jord. En natt började jag jobba vid 23:00 som vanligt. Efter att ha sagt godnatt till killen som jobbade kvällsskiftet startade jag upp vattenfiltren, kollade alla kemikalier, med mera och slog med sedan ner i stolen bakom skrivbordet på kontoret för att läsa Gökboet av Ken Kesey.
Jag hade verkligen börjar leva mig in i berättelsen och glömde bort tiden. Jag tittade på klockan och den var 03:00, Då hörde jag en smäll. Något i hallen hade fallit tungt ner i det kaklade golvet. Pang! Ytterligare en smäll. Men det fanns inget i hallen som inte var fastbultat i golvet. Jag tog ett djupt andetag, reste mig långsamt ur stolen och kikade ut genom den dörrlösa öppningen och ut i hallen. Till vänster såg jag att dörren till toaletten stog på glänt. Sedan tittade jag till höger, och där, ungefär halvvägs till dörren som ledde till källartrappan låg två skåpdörrar på golvet- samma dörrar som jag hade stängt och reglat tidigare.
Jag bestämmde mig för att det inte skulle skada någon om jag lät dom ligga där dom låg, åtmindstonde till soluppgången, så allt jag behövde göra var att stanna på kontoret ifall telefonen skulle ringa. Jag återvände till min stol och önskade att det fanns en dörr som man kunde stänga. Och låsa. Den hade plockats bort av Charles, en anställd som hade fått sparken efter att försökt plocka isär hela byggnaden på mindre än 8 timmar, några år tidigare. När han frågades ut av förmannen drog Charles fram en kniv och började babbla om Bibeln, Odjuret och Uppenbarelseboken. Charles sitter fortfarande på mentalsjukhus, mer än 20 år senare...
Jag slog mig ner i stolen igen och försökte läsa, men det var omöjligt. Jag började känna att jag inte var ensam. Jag visste att det fanns någon annan i byggnaden- i källaren för att vara precis, och jag visste att han/den inte var vänligt inställd. Så jag bara satt där bakom skrivbordet, tittade ut genom dörröppningen och väntade. en fruktansvärd aura av hat och ondska verkade lägga sig som en dimma över en kyrkogård. Jag var verkligen rädd. Och sedan såg jag en skepnad  glida in i mitt synfält. Den kom i riktning från källaren, och svävade 15-30cm över golvet. Den hade formen av en man, och var solid, men samtidigt inte. Den var helt svart, som en människa som doppats i tjära. Jag såg armarna, benen, huvudet men inget ansikte... och inga ögon. När den befann sig precis i mitten av dörröppningen verkade den lägga märke till mig första gången. Den vände sig åt mitt håll och när vi var ansikte mot ansikte, med bara 2,5 meters öppet utrymme och ett litet skrivbord emellan oss, så skrämde den nästan ihjäl mig. Den började skrika och stäcka sig efter mig, men av någon anledning så kunde den inte passeraöver tröskeln. Så den sträckte sig allt längre och efter mig, och armarna började bli längre och kom närmare vid varje försök, men lyckades aldrig riktigt röra vid mig. Monstret lutade sig inåt genom dörröppningen och skrek ut sin frustration. Låt mig nu förklara att den aldrig gav ifrån sig ett ljud som jag kunde höra. Den hade ingen mun. När jag säger "skrek" så menar jag att den skickade vågor av negativ energi emot mig. Hat och rädsla pulserade genom min kropp och för varje utfall den svarte demonen gjorde. Jag trodde verkligen att jag skulle dö av skräck. Jag satt där under hela tiden attacken varade, cirka 30 sekunder, men det kändes som mycket längre. Slutligen vände varelsen sigg huvuet åt vänster, som att den hört något. Därefter gav den mig yttligare en ögonlös blick, vände sig bort och svävade tillbaka mot källaren.
Det dröjde flera sekunder innan jag kunde andas igen. När jag kom till mina sinnes fulla burk igen satt jag i fosterställning i stolen, men benen framför mig som skydd. Bara mina ögon stack upp ovanför knäna för att hålla utkik om anden skulle dyka upp på nytt. Jag kastade mig på telefonen bara för att få prata med någon- vem som helst- bara för att få höra en mänsklig röst. Jag tror jag vet anledningen till varför Charles förlorade förståndet. Han trodde att hans religon skulle skydda honom, men på något vis så nådde ondskan fram till honom i alla fall. Och jag vet varför de anställda på vattenverket är beväpnade hela tiden. De är rädda, men vet inte vad de är rädda för.


Ryser fortfarande, blir lika rädd varje gång jag läser den. Hyvvä.